dag och natt

Det ser ut som att världen är redigt förkyld idag. Kall, snorig och tung.
Jag tänkte ta en promenad, men efter att ha stuckit ut näsan genom dörren både en och två gånger så ångrade jag mig. Världen ska inte få smitta ner mig med sin förkylning. Nono.

Drömmen inatt handlade om att jag och min extremt troende (?) mamma flyttade till ett gammalt fritidshus. Hon ville inreda det till delvis bostadshus, delvis församlingshem. 
Alla möbler var av trä med bruna, orangea och gröna överdrag på kuddarna. Äkta 70-tal. De gulnade tapetväverna skrapade mot min hud var gång jag stötte emot dem.
Mamma hade stort mörkbrunt hår med trassliga lockar, hennes ögon var förstorade av flaskbottnar till glasögon och hon vägde många kilo fler än vanligt.
Just när mamma tillrett bruna bönor och fläsk och vi satt ner vid ett rangligt köksbord hörde jag en viskning från det öppna fönstret. 
"Hallå, Pasta. Det är jaaaag"
"Vem är duuuu?" viskade jag tillbaka.
"Mattias, kommer du inte ihåg?"
"Nepp"
"Vi ska be bordsbön nu" mamma avbröt viskandet.
Efter någon slags fader vår och renslickad tallrik bad jag om att få gå från bordet. Mamma ställde sig i det sjabbiga köket för att diska.
Jag smög in i mitt rum och klättrade upp på mitt välstädade skrivbord för att se genom fönstret. Där stod Andreas, en kille som jag gick på fritids tillsammans med för flertalet år sedan.
"Du heter ju inte Mattias" sa jag.
"Gör jag inte?" Andreas såg fundersam ut.
"Nepp"
"Det stämmer" från en buske hördes en rosslig mansröst. " Du heter Andreas min pojk, vi har varit ute i skogen så länge att du glömt ditt namn". Ut ur busken klev Andreas pappa Jan. Han var nedsmutsad och blinkade nervöst med högerögat.
"Har ni varit ute på hajk?" frågade jag.
"Nej nej" Andreas skrattade. "Vi letade efter bilen, pappa kom inte ihåg vart han ställt den på parkeringsplatsen vid Ica".
"Men Ica ligger ju långt bort, jag ska hjälpa er" jag hoppade ut genom fönstret, och tillsammans gick vi på grusvägen som ledde till Ica Kvantum. Om vi hittade bilen, det vet ingen.

Snipp snapp snut, så var drömmen slut.

igår var idag imorgon och det är svårt att vara ledsen och trött

Ja det är en sådan fas, där huvudet snurrar utan anledning och nätterna blir alltför långtråkiga. 
Igår kunde jag inte sova för kudden var gjord av betong, rören i väggen pep som ett gammalt tåg och klockans visare bankade runt urtavlan.
Det blir så någon gång om året, jag tänker på dåliga tankar och dagarna far förbi som suddiga skuggor. Det som en gång var kul och spännande känns ganska meningslöst. Samtidigt drar den där jäveln Positiva Pasta i mig hela tiden. Negativa Pasta säger sluta! Men inte hjälper det. Positiva Pasta finns där hela tiden och stör, hon vill hoppa i en lövhög, äta kladdkaka och rita serier. 
Det är inte alltid kul att vara optimist, för ibland när den negativa sidan vill göra sig hörd kommer den positiva och tar plats. "Skit i det! Ta det med en klackspark! Sura kan du göra sedan!" Ständiga utropstecken.
Men det behövs ju lite tjurskallighet för att fungera piper jag från ett hörn. Positiva Pasta lyssnar inte, hon har redan sprungit iväg för att dansa till en töntig låt på radion.

//Pasta- som idag helst vill vara lite nere, men som hela tiden blir glad för att choklad är gott och för att Kobra sänds på tv ikväll.

äventyret i skogen del två

Mamma var glad och berättade om sin dag, sedan berättade jag om hur det varit hos Helan och om filmen vi sett på bio. 
Det snöade allt kraftigare, mamma jämrade sig över väglaget och körde überlångsamt. Jag var fortfarande lycklig över snön och tyckte det kändes som att vi var med i Star wars och åkte med ett jättehäftigt rymdskepp genom vintergatan.
Efter en halvtimmes bilfärd var vi framme vid korsningen nära kyrkan (i skogen där jag bor). 
Mamma sa att backen upp från korsningen var för brant så hon åkte bort till kyrkan, vände och tog sedan sats mot backen.
När vi kom tillbaka till korsningen stod tre bilar halvvägs uppför backen och en bil låg i diket. Adrenalinet pumpade i takt till någon halvtaskig poplåt som spelades på radion. Var någon skadad? Var bilen mosig?
Nej (tyvärr höll jag på att skriva) tack och lov var alla helskinnade, men bilen satt fast i snön. (Min sadistiska sida fick inte leva ut den kvällen heller).
Mamma sa att nu var vägen blockerad flera timmar framöver så vi bestämde oss för att gå hem istället.
Jag drog på mig ett par strumpbyxor under mjukisbrallorna, drog mössan över öronen och klev ut på den isiga parkeringen vid kyrkan. Nu var vi äkta äventyrare och det gällde att vara rätt klädd.
Dagen till ära hade mamma handlat mat så jag bar två plastpåsar och mamma en papperskasse full med köttfärs, bröd och annat ätbart.
Så började vandringen.
Vi traskade förbi olycksplatsen upp mot det pyttelilla samhället som kallas Svängen här i skogen. Än så länge hade vi god sikt i gatlyktans sken. Men backen upp mot kvarnen var mörk och dyster. Därför sjöng jag en sång från Alice i Underlandet som Helan annars alltid trallar på. "Vi målar vår ros i rött, vi målar vår ros i rött". Om och om igen. Det gick inte att sluta.
Konstigt nog verkade mamma inte arg över min evighetssång, kanske hörde hon inget. Förutom snön så blåste det kraftigt också.
Vi gick nu i konstant kolmörker utan reflexer och de få bilar som körde förbi var inte på säker mark. En stor del av promenaden tog vi därför på åkrar och i diket. 
När vi nådde Kulla (en samling med hus) sa mamma "Konstigt att papperskassen hållit så länge, handtagen borde lossna snart". Två sekunder efter att hon sagt det föll kassen i marken. Vi asgarvade och mamma lovade att inte utmana ödet något mer. Jag fick i uppdrag att bära kassen i famnen istället, det gick bra. Tills den började falla sönder. Snön blötte upp pappret och matvarorna framträdde mer och mer. Till slut bar jag varorna i ett krampaktigt grepp och något brunt som en gång varit en Ica-kasse.
Ytterligare en bil hade kört i diket vid Kulladal, precis i den farliga kurvan där alla av någon anledning alltid kör för fort. 
Här lyste några gatlyktor vilket gjorde att vägen längre bort så skitläskig ut. Men då såg jag det, elljusspåret! 
Vi halkade ner för trappan från vägen och tryckte in en grön stor knapp. Snart stod spåret och fårhagen i ljusan sken.
Sista biten hem var mysig. Granarna i spåret var bulliga av all snö och lyktorna färgade snöflingorna gula. Flertalet tomtar gjorde oss sällskap (var är de när inte snön är framme? jag fantiserar aldrig om att träffa tomtar på sommaren. jäkla traditionsfast)
Tjugo minuters promenad till och vi var hemma i värmen, darriga och kalla. Armarna var så stela och svaga att jag inte ens orkade lyfta en clementin. Men det kändes bra och lite häftigt, det här händer aldrig en stadsbo. 

Snipp snapp snut, så var sagan slut.


äventyret i skogen

(det här inlägget är redan publicerat i min gamla blogg, men jag tar det ändå för jag gillar det)

Okej, låt mig ta det från början.

Efter att ha spenderat en natt hos Helan (ok det där lät fel) vandrade jag genom Norrköping mot tågstationen. 
Vassa regndroppar högg i kinderna och det plaskade under mina söndertrampade skor. 
Mellan hustaken skiftade den dova himlen i grått och rosa. 
Människorna i staden gömde sig under paraplyn och luvor. De svepte förbi som mörka skuggor och lämnade en känsla av vardagshumör efter sig.
Efter att ha passerat Saltängsbron var jag framme vid stationen. Tåget stod redan vid perrongen och kupéerna fylldes snabbt.
Jag trängde mig förbi en lång herre i hatt och slog mig sedan ner bredvid en äldre kvinna med mörkrosa läppstift och hängande mungipor.
En trött röst rapporterade genom en högtalare att dörrarna skulle stängas, ett välbekant brummande ljöd under golvet och snart var tåget i rörelse.
En bok fick mina tankar att lämna omvärlden och resan gick snabbt. Plötsligt rapporterade den trötta rösten att ändstationen var nådd. 
Människoskuggorna klev av tåget och försvann ut i mörkret. 
Det snöade. Stora snöflingor virvlade runt stampande fötter.
En sedan länge glömd lycka spred sig från magen och jag log och andades häftigt i den kalla vinterluften. Lyckan var densamma som jag liksom många andra barn känt någon gång när snön lekande lätt täcker landskapet med ett vitt täcke. 
Jag fångade flingor med händerna och skrattade fjolligt. 
Vid stationshuset stod en välbekant bil. Jag hoppade in och hälsade på mamma...

fortsättning följer 

RSS 2.0