yellowbastard

Jag tänkte ta en promenad, men efter att ha stuckit ut näsan genom dörren både en och två gånger så ångrade jag mig. Världen ska inte få smitta ner mig med sin förkylning. Nono.

Drömmen inatt handlade om att jag och min extremt troende (?) mamma flyttade till ett gammalt fritidshus. Hon ville inreda det till delvis bostadshus, delvis församlingshem. 

Alla möbler var av trä med bruna, orangea och gröna överdrag på kuddarna. Äkta 70-tal. De gulnade tapetväverna skrapade mot min hud var gång jag stötte emot dem.

Mamma hade stort mörkbrunt hår med trassliga lockar, hennes ögon var förstorade av flaskbottnar till glasögon och hon vägde många kilo fler än vanligt.

Just när mamma tillrett bruna bönor och fläsk och vi satt ner vid ett rangligt köksbord hörde jag en viskning från det öppna fönstret. 

"Hallå, Pasta. Det är jaaaag"

"Vem är duuuu?" viskade jag tillbaka.

"Mattias, kommer du inte ihåg?"

"Nepp"

"Vi ska be bordsbön nu" mamma avbröt viskandet.

Efter någon slags fader vår och renslickad tallrik bad jag om att få gå från bordet. Mamma ställde sig i det sjabbiga köket för att diska.

Jag smög in i mitt rum och klättrade upp på mitt välstädade skrivbord för att se genom fönstret. Där stod Andreas, en kille som jag gick på fritids tillsammans med för flertalet år sedan.

"Du heter ju inte Mattias" sa jag.

"Gör jag inte?" Andreas såg fundersam ut.

"Nepp"

"Det stämmer" från en buske hördes en rosslig mansröst. " Du heter Andreas min pojk, vi har varit ute i skogen så länge att du glömt ditt namn". Ut ur busken klev Andreas pappa Jan. Han var nedsmutsad och blinkade nervöst med högerögat.

"Har ni varit ute på hajk?" frågade jag.

"Nej nej" Andreas skrattade. "Vi letade efter bilen, pappa kom inte ihåg vart han ställt den på parkeringsplatsen vid Ica".

"Men Ica ligger ju långt bort, jag ska hjälpa er" jag hoppade ut genom fönstret, och tillsammans gick vi på grusvägen som ledde till Ica Kvantum. Om vi hittade bilen, det vet ingen.

Snipp snapp snut, så var drömmen slut.