yellowbastard

Det snöade allt kraftigare, mamma jämrade sig över väglaget och körde überlångsamt. Jag var fortfarande lycklig över snön och tyckte det kändes som att vi var med i Star wars och åkte med ett jättehäftigt rymdskepp genom vintergatan.

Efter en halvtimmes bilfärd var vi framme vid korsningen nära kyrkan (i skogen där jag bor). 

Mamma sa att backen upp från korsningen var för brant så hon åkte bort till kyrkan, vände och tog sedan sats mot backen.

När vi kom tillbaka till korsningen stod tre bilar halvvägs uppför backen och en bil låg i diket. Adrenalinet pumpade i takt till någon halvtaskig poplåt som spelades på radion. Var någon skadad? Var bilen mosig?

Nej (tyvärr höll jag på att skriva) tack och lov var alla helskinnade, men bilen satt fast i snön. (Min sadistiska sida fick inte leva ut den kvällen heller).

Mamma sa att nu var vägen blockerad flera timmar framöver så vi bestämde oss för att gå hem istället.

Jag drog på mig ett par strumpbyxor under mjukisbrallorna, drog mössan över öronen och klev ut på den isiga parkeringen vid kyrkan. Nu var vi äkta äventyrare och det gällde att vara rätt klädd.

Dagen till ära hade mamma handlat mat så jag bar två plastpåsar och mamma en papperskasse full med köttfärs, bröd och annat ätbart.

Så började vandringen.

Vi traskade förbi olycksplatsen upp mot det pyttelilla samhället som kallas Svängen här i skogen. Än så länge hade vi god sikt i gatlyktans sken. Men backen upp mot kvarnen var mörk och dyster. Därför sjöng jag en sång från Alice i Underlandet som Helan annars alltid trallar på. "Vi målar vår ros i rött, vi målar vår ros i rött". Om och om igen. Det gick inte att sluta.

Konstigt nog verkade mamma inte arg över min evighetssång, kanske hörde hon inget. Förutom snön så blåste det kraftigt också.

Vi gick nu i konstant kolmörker utan reflexer och de få bilar som körde förbi var inte på säker mark. En stor del av promenaden tog vi därför på åkrar och i diket. 

När vi nådde Kulla (en samling med hus) sa mamma "Konstigt att papperskassen hållit så länge, handtagen borde lossna snart". Två sekunder efter att hon sagt det föll kassen i marken. Vi asgarvade och mamma lovade att inte utmana ödet något mer. Jag fick i uppdrag att bära kassen i famnen istället, det gick bra. Tills den började falla sönder. Snön blötte upp pappret och matvarorna framträdde mer och mer. Till slut bar jag varorna i ett krampaktigt grepp och något brunt som en gång varit en Ica-kasse.

Ytterligare en bil hade kört i diket vid Kulladal, precis i den farliga kurvan där alla av någon anledning alltid kör för fort. 

Här lyste några gatlyktor vilket gjorde att vägen längre bort så skitläskig ut. Men då såg jag det, elljusspåret! 

Vi halkade ner för trappan från vägen och tryckte in en grön stor knapp. Snart stod spåret och fårhagen i ljusan sken.

Sista biten hem var mysig. Granarna i spåret var bulliga av all snö och lyktorna färgade snöflingorna gula. Flertalet tomtar gjorde oss sällskap (var är de när inte snön är framme? jag fantiserar aldrig om att träffa tomtar på sommaren. jäkla traditionsfast)

Tjugo minuters promenad till och vi var hemma i värmen, darriga och kalla. Armarna var så stela och svaga att jag inte ens orkade lyfta en clementin. Men det kändes bra och lite häftigt, det här händer aldrig en stadsbo. 

Snipp snapp snut, så var sagan slut.