yellowbastard

Vi joggar bara lugnt idag och kör igång hårt nästa vecka.

Okej, det blir bra tänkte jag. Men fasen vad snabbt det gick. 

Jag tittade ner på mina ben och såg att de inte bara joggade, de sprang! (oh lord det har väl aldrig hänt förut?!)

Äsch det här tempot håller tränaren bara på skämt, för att skrämma upp oss lite. Eheheheee?

Tiden gick, vi saktade inte ner... Fötterna trummade mot hård asfalt och den där välbekanta känslan av usch kom smygande.

Det finns en sak som jag avskyr, och det är just löpträning. 

Pappa säger: "Åh frisk luft, jag gillar inte att bara gå. Långdistanslöpning är mucho bättre!" 

Hurtbulle hurtbulle hurtbulle.

Jag tittar alltid argt på honom då, den jeveln. Varför kunde han inte ge mig lite jävlaranamma i arv? Bara en liten gen, en kromosom? 

Men nej, jag måste tvinga fram varje steg, varje andetag. Det går ju inte att ge upp. 

Löpningen behövs, hur ska jag annars orka springa på fotbollsplanen sedan? Det blir till att stå i korvkiosken i sådana fall. Nej det tillåter jag inte. 

Förr eller senare känns det inte riktigt lika skitpissjobbigt att springa. Då kommer jag vara nöjd och fladdra med näsborrarna i vinden.

YES!