yellowbastard

Jag med.

Om än lite störig i hjärnan.

Pappa och jag gick på promenad idag, på hal mark. Han ville springa lite, ordna upp sin kondition. Det fick han inte, nej nej. 

Nu ter det sig som så att jag får en väldig mundiarré(tänk att jag trodde att det var magsjuka fram tills för ett år sedan) så fort pappa och jag går på promenad. 

Han började springa, jag hängde på... och pratade. Alla vet ju hur det går när man pratar och springer, man blir sjukt trött sjukt snabbt. 

Jag stannade, och fortsatte prata såklart, vilket gjorde att pappa var tvungen att stanna för att höra vad jag sa. 

Antagligen var det här bara en undanflykt från pappa för att slippa springa (han är hurtbulle "jag-älskar-att-springa" annars).

I alla fall, vi pratade om osäkerhet och kognitiv beteendeterapi. Han sa att jag antagligen alltid kommer ha nervös ångest inför det mesta, men att det faktiskt går att leva med det och lyckas ta sig framåt i arbetslivet ändå. 

Helst vill jag spola bort prestationsångesten helt (eller åtminstone så mycket av den att jag slutar förstöra för mig själv).

Livet är en tik.

Trevlig promenad var det i alla fall.