fan och hans lillebrors hamsters bästis
Idag var nog inte en lajbans dag.
Idag var faktiskt en urkig dag.
Får jag klaga lite? Ja det får jag. Hohohohoho.
minus denna dag:
› Försov mig och fantiserade om att bygga en säng att ta med på tåget. En säng som går att fästa fast i sätet och som har ett stort fluffigt täcke. Ååååh.
› Hade för stora byxor som åkte ner och visade min inte fullt så smickrande bakdel för omvärlden.
› Tänkte på slem under lunchen. Slem slem SLEM! Det var äckligt MEN jag sa det inte högt för en gång skull. Annars är jag elak och vräker ur mig snuskiga tankar under lunchen. Men inte idag, för det var en dålig dag.
› Åt banan. Banan är äckligt.
› Misslyckades på Foto B. Totalt.
› Sprang som ett as till tåget för att sedan få reda på att papi glömt bort att bära in min träningsväska från bilen imorse (eftersom jag bor på landet men tränar i stan så måste jag ta med mig träningsväskan på morgonen).
Mamma hade åkt hem med den bilen och jag blev mer försenad än innan. Grät en tår på tågstationen och sparkade på en stolpe (vid den här tidpunkten hade tålamodet rykt.)
› Hann inte äta innan träning.
› Träningen gick skitbajsyeahusch. Seriöst, vad gör jag där? Förstör.
› Mamma sa att jag måste ta körkort och skaffa mig ett jobb. Jag sa att jag inte ville bli vuxen. Men det fanns tydligen inget att göra åt enligt mamma.
› Upptäckte ett munsår. F*n.
Kom hem, åt tacos och blev glad igen.
hej du gamle indian (och träning)
Det var mördarträning idag, a.k.a lätt träning inför försäsongen.
Vi joggar bara lugnt idag och kör igång hårt nästa vecka.
Okej, det blir bra tänkte jag. Men fasen vad snabbt det gick.
Jag tittade ner på mina ben och såg att de inte bara joggade, de sprang! (oh lord det har väl aldrig hänt förut?!)
Äsch det här tempot håller tränaren bara på skämt, för att skrämma upp oss lite. Eheheheee?
Tiden gick, vi saktade inte ner... Fötterna trummade mot hård asfalt och den där välbekanta känslan av usch kom smygande.
Det finns en sak som jag avskyr, och det är just löpträning.
Pappa säger: "Åh frisk luft, jag gillar inte att bara gå. Långdistanslöpning är mucho bättre!"
Hurtbulle hurtbulle hurtbulle.
Jag tittar alltid argt på honom då, den jeveln. Varför kunde han inte ge mig lite jävlaranamma i arv? Bara en liten gen, en kromosom?
Men nej, jag måste tvinga fram varje steg, varje andetag. Det går ju inte att ge upp.
Löpningen behövs, hur ska jag annars orka springa på fotbollsplanen sedan? Det blir till att stå i korvkiosken i sådana fall. Nej det tillåter jag inte.
Förr eller senare känns det inte riktigt lika skitpissjobbigt att springa. Då kommer jag vara nöjd och fladdra med näsborrarna i vinden.
YES!
ett tips
Hej dagboken!
Det är inte bra att mosa i sig en hel påse med Extra-tuggummin under en 50-minutersperiod. På tuggummipåsen står det nämligen att stora doser ger laxerande effekt.
21 tuggummin kanske inte är så många att de ger rännsketa men de ger nog så mycket som flera timmars kramp i magen.
Hej då dagboken.
Case closed.
mmm den här mjällsoppan var gooood, kan du skicka snoret?
Idag flöt jag runt i en bassäng med laget. Vi hade rehabträning.
Smutsvatten i munnen igen. Badhus är en aning äckliga.
Jag tänker på hur mycket jag snorar och slemmar och lägger sedan på alla andra badandes olika kroppsvätskor.
En härlig gryta av människa. Det ger minst sagt kväljningar.
Att jag dessutom lyckas dra in vatten i näsan stup i kvarten gör ju inte saken bättre. Bläbläblä.
tisdag och fortfarande har inget nytt skett
Pappa säger att jag har tourettes syndrom för att jag inte kan sluta prata om bajs när mamma blir äcklad och maten är serverad.
Äsch, det tror vi inte på.
Helvetesjävlabajskorv.
02:57.06.01.2008.
idag innan det blev natt och en ny dag:
°fingrar kalla som frusna fiskpinnar.
°marsipanslask och gurgel i magen
°«——— hittade tecken på tangentbordet. har lekt med det en stund. kul.
°spagetti och köttfärssås! hej då julmat (förutom skinkan. jag älskar dig skinkan. min hammieboy. HAM!)
°kattkiss. usch.
°otrevliga näsborrar
det har med andra ord inte hänt så mycket idag. jag har inte fotat ett skvatt och inte rört en penna på en vecka. men jag vill rita och fota, absolut. måste bara bända låss röven från soffan.
mamma är snäll, ville bara säga det (pappa också, men en sak i taget).
//pasta
175505012008
Försov mig så jäkla hårt i morse (så hårt?! ja). Egentligen var det inte morgon utan förmiddag. Det var -20° ute och isskraporna gav upp när mamma och jag försökte skrapa rutan. Bilen behövde en kvart för att bli varm och jag kom sent till lagmötet. Soft.
Vi åt mackor(Mmmackor. Jag älskar att göra den perfekta mackan. Balans mellan gurka och ost...osv) och pratade om hur det ska bli nu under 2009. Känns bra.
Sen åkte mamma och jag och köpte läppcerat. Läpparna sa "sing halleluja, singin halleluja!".
Nu är det marsipan-tajm. Kanske bygger jag ett marsipantorn eller en marsipanpipa. Vi får se, vi får se.
040005012008
När jag var liten var jag rädd för att sluta gilla Bolibompa.
Tiden gick och plötsligt en dag var jag inte intresserad av programmet längre. Tänk hur livet ter sig.
drömmar
Kan ju göra en årssummering med drömmar också.
Januari 2008:
Pfa Inatt hade jag en läskig dröm.Jag befann mig i en lägenhet i en förort till Stockholm. Min systers killes brorsa hade släktfest. Där träffade jag en kille med knallgrönt hår, han hade en ganska ond blick och sa inte så mycket.
När vi skulle ta tårta tog han mig på pattarna och sen blev vi ihop(lättfotad brud?).
Det visade sig att han var Fidel Castros sonson och att han hade en lätt psykisk störning.
Ena stunden var han jättetrevlig och vi spelade tv-spel tillsammans, men så kunde jag plötsligt upptäcka att han tog fram en kniv för att mörda mig.
Varje gång frågade jag honom vad han höll på med och han sa "Oj jag glömde, det är bara för att jag är Fidel Castros barnbarn".
Jag kände att vårt förhållande hängde på en lös tråd så jag bestämde mig för att bergsvandra i Kambodja. Sen blev allt diffust och vi (mitt bergsklättrarcrew och jag) blev attackerade av krokodiler, föll nerför vattenfall och trampade på lösa stenar.
Sen vaknade jag och slog med handen jättehårt på kudden för att jag var besviken på Fidel Castros sonson
Februari 2008:
Inatt hoppade jag från 10:an i badhuset tillsammans med Jack Black. Han var jätterädd så jag var tvungen att hålla hans hand. Han var ledare för en kvinnosekt med vampyrer. Badhuset var inne i en höig lada.
Sen var jag manager åt en Paris Hilton-liknande sångerska. Hon skulle uppträda på ett köpcentrum för småbarn men kunde inte slappna av och sjunga så jag fick hålla henne i handen också.
Mars 2008:
Inatt drömde jag att jag var i Mjölby på ett Michelingubbe-museum. Gubbarna hängde på väggarna eller stod som statyer. En hängde som Jesus på korset. Man kunde köpa michelin-nyckelringar i presentshoppen och det fanns olika installationer där michelingubbarna rörde på sig och blinkade i olika färger.
You can call me Dr. Al
Idag sa mamma: Kyckling!
Jag sa: Yay, låt mig laga.
Kycklingklubbor till middag och dem fick jag tillreda alldeles själv. Först skulle de delas...
Jag tog kökskniven i handen höjde den långsamt över de förtvivlade kycklingklubborna och PAFF så befann jag mig i en operationssal. Till höger stod en respirator och till vänster en sjuksköterska vid namn Alice (ett bra namn på en sjuksköterska, varför vet jag inte). På operationsbordet låg en akut sjuk herre som genast behövde opereras för sprucken mjälte. Jag lade en försiktigt snitt, såg hur huden lätt sprack upp av den vassa skalpellens egg. Det kittlade i fingrarna av adrenalinet som pumpade runt i ådrorna. För att stoppa blödningen var mjälten tvungen att marineras och ugnsgrillas. Snabbt lade jag inälvan i en skål med chilimarinad och svisch in i ugnen. Herren var räddad. Mission accomplished.
Alla klappade i händerna och sen åt vi ris och chilikyckling.
Det kändes bra, nästan lika härligt som att gno ansiktet mot en stupränna.
inte ens bastarder är alltid glada
Den här vintern har down-perioden inte slagit till speciellt hårt. Istället har en lindrig, fjärt i rymden yttepytte-version av manodepressivitet vuxit fram.
För det mesta är jag hyper, hyperglad, hyperhungrig, hyperfokuserad på träning i alla former eller hyperbarnslig.
Så plötsligt kan allt det där glada och besatta kännas helt jävla onödigt.
"Fan ditt liv suger", säger en djävul med tupé som slagit sig ner på min axel.
Det gurglar osäkert i magen och kroppen känns sysslolös och kall. Jag vrider mig otåligt i sängen i väntan på sömnigare tider, biter ner naglarna till roten och får känslan av att vara långt bort från alla andra som pratar och skrattar.
För några år sedan var jag låg under flera månader, en molande ångest runt solar plexus. På julafton sprängdes den där ångesten som legat och grott så länge ut i hela kroppen.
Jag fick andnöd och panikattacker i smyg, åt inget på en vecka och läste allt komiskt och lättsamt som gick att få tag på.
Paniken fanns där hela tiden, jag ville fly från något till något.
Om kvällarna blundade jag hårt och tvingade mig att sova, på morgnarna kände jag ångest innan ögonen ens hunnit öppna sig.
Det skulle aldrig gå över.
Men så en dag när mamma och jag satt vid köksbordet och åt fläsklägg så släppte det plötsligt. Det kändes nog lite som när en seglivad finne äntligen ger upp och kletas ut över rödflammig kind. Jag kände några minuters lycka.
Med tiden suddades det svarta ut och snart hade jag glömt bort det helt.
Ingen fick veta något under hela den period som det pågått. Jag kunde ju ändå inte förklara mig.
Den vecka då jag inte åt något sa jag till familjen att jag var magsjuk, och så var det inte mer med det.
Så jag är nog psykiskt störd någonstans, men det är okej. Vem är normal egentligen?
from västergötland with love
Min släkt är så bra att jag vill bjuda alla på tomatfestivalen i Spanien. Tänk vad kul det skulle vara.
På själva nyårsafton åkte en liten del av släktskapet in till Borås för att bada. Jag tänkte mycket på allt kiss i vattnet men fick glatt ta kallsupar ändå. Gott.
Rutchkanan är livsfarlig, alla slog runt i sista kruvan. Jag testade att sitta upp och åka "skräckslagen-tant-som-tvingas-åka-med-litet-galet-barn"-långsamt, men ändå for jag runt som en valross på ett löpband.
Vi åt nyårsmiddag och sjöng "Fader Abraham" vid bordet. Det dundrade och var helt puckat. Jag älskade det och kom då på att min släkt är bäst helt enkelt.
Vi lekte lekar, charader och sådant mojs och plötsligt skrek någon att klockan var tolv och jag föstod ingenting eftersom tv:n inte var igång och visade Jan Malmsjös teatraliska version av Nyårsklockan. Så man kan säga att jag missade tolvslaget en aning.
Efter champagne och smällar i skyn såg vi på "Wallace & Gromit och varulvskaninen".
Ett bra nyår.
Nyår på sveriges framsida
På resa längs Vätterns strand. Gräver efter något ätbart i en twistpåse, det är mörkt och svårt. Nyss tuggade jag på något som smakade torr fluga, förhoppningsvis var det en cocoschoklad. God tur och ha ett snajsigt nytt år, om några timmar anländer jag till boråstrakten. Västergötland, nu invaderar östgötarna. "Woho"
ny design wöwöwö
En ny header. Diamond standard...*host*.
Korten ska se gamla ut men mina photo shop-skillz är inte så utvecklade. Det är jultema, vilket går att se på frosten, julgranen och den halshuggna pepparkakan. Yes.
Nemi I Nemi II
Nemi den första
Nemi den andra.
Systrami och R fick en katt den 16:onde. Nenenene nu blev det helt fel. Katten är två år gammal och tillhör moi (Tänk att den pluttkatten är två år gammal, snacka om inavel. Men jag tycker om henne ändå. Japp)
Systrami och R fick en bebis som heter Nemi. Det är konstigt och fint och passar alldeles utmärkt till vårt konstiga efternamn.
Än så länge sover hon mest hela tiden (Nemi-bebis, inte katten), men om några månader blir det nog åka av.
Jag har hållit i henne, det var läskigt as shit, och vackert.
Tänk att behöva ta hand om en sådan bräcklig lite människa utan att trasa sönder allt.
I alla fall, pluttbebis och pluttkatt, passar fint.
socker
Ett dis har sänkt sig över rummet, en kvalmig doft av magsyra svävar framför mitt ansikte. Jag har nyss vaknat upp och blinkar mot det starka solljus som letar sig in mellan gardin och fönsterkarm. Det smakar illa i munnen. En välbekant smak, men vart kommer den ifrån?
Runt mina bara fötter trängs papper från chokladkakor och mentos.
Jag nyper mig i magen och rapar med eftertryck. Fan, inte igen.
Så känns det varje gång jag ätit något sockerbaserat, från det att jag rivit upp omslagspappret minns jag bara ett suddigt töcken av smak och illamående.
Varför ens äta det om jag ändå inte kommer ihåg hur det smakar?
Efteråt vaknar jag alltid upp med sockerbaksmälla och undrar vad som hänt.
Jag förnekar ett sockerberoende.
gott till allt
Vi hade en diskussion nere i köket alldeles nyss. Flux och jag sa att senap är gott till allt, ungefär som remouladsås.
Pappa sa bestämt nej, senap kan omöjligen vara gott till allt. Ta till exempel clementin, hur väl kan det smaka med senap?
Pappas åsikt var fastnaglad i golvet. Självklart kunde jag inte vara sämre, så jag tog fram min kofot och drog upp naglet.
Det var dags att gå upp till kamp.
Djärvt greppade jag en clementin ur fruktskålen, jonglerade ett slag och skalade sedan hotfullt. Osäkerheten gnistrade till i pappas ögon, tänk om han hade fel!
Senapen slängdes fram på bordet, jag slog upp locket med muskulös hand och klämde ut en rejäl dos senap på clementinen.
Nu var det ord mot ord, clementin och senap, skulle det fungera?
Flux övergav mig i sista sekund; "Du är bara korkad om du äter det där".
Jag bet, tuggade, funderade och log sedan ett segervisst leende. Striden var avgjord.
jeeeuuuöl
och flaskan är öppnad. Nu skojar jag ju. Här dricks det inte, nej nej.
När jag vaknade i morse var det snö på marken! Så lyckat.
Det som är mindre lyckat är att vi antagligen äter julmiddag mitt under Kalle Anka. Gnööööslffgg.
Jag ska smita ifrån. Rör inte min Arne Weise-tid! (även om Arne inte är julvärd längre så kan vi ju låtsas det).
Som barn hade jag ett plastskelett från Liseberg, han hette Arne Weise. När vi var i fjällen-96 så gick han sönder. Jag sprang gråtandes till farmor och sa att Arne Weise var död. Farmor blev minst sagt chockad.
Jaja, barndomsminnen. Är det inte uuuuuunderbart? *host*
Nu väntar köttbullarna.
(förresten, kul grej. När jag loggade in på blogglöööövi för första gången idag så väntade 24 inlägg på att bli lästa. magical...)
the number is 23
"Men jag träffade dig i huvudet 13 gånger!!!!!!1"
Förklaring:
Tv-spel+storebror med smärre aggressionsproblem= The Hulk
I dag hade jag klackskor, det var obehagligt. Ungefär som med klänning. Det är så fint och jag blir låtsaskär i tusen fina klänningar och skor.
Sen när de väl sitter på mig så är det så fult och felplacerat att Arne Weise skulle sätta julglöggen i halsen om han såg mig (vad har Arne Weise med mina klädval att göra?).
I alla fall, jag hade klackskor OCH klänning, på IKEA. Mamma sa att det såg fint ut, förutom den knallorangea toppluvan jag hade på huvudet. Den passade tydligen inte till resten av kläderna.
Mamma köpte julklappar och jag lyckades fjäska till mig en grön nyårsklänning (vafan, vad ska jag med klänning till? det är obehagligt, fatta!).
Hemma bakade vi julgodis och bröderna hämtade gran i stora sagoskogen bortanför den gamla fårhagen. Lilbro sa att han minsann skulle klä granen i år och jag fick inte vara med. That pissed me off, så jag klampade och smällde lite i dörrar. Sen låste jag in mig på mitt rum och lyssnade på the knife på volym 37. Det var högt och jag slutade vara arg efter två minuter.
Jag suger på att vara arg, det går inte.
Stannade på rummet i en halvtimme mest för att hålla fast vid mina principer (vilka?).
När jag var utled på att låtsastjura gick jag ner till vardagsrummet och öppnade alla stängda luckor på julkalendern, tjo!
OOoooooOoooo förresten, min syster är nu officiellt en mamma. Och R är pappa. De har en liiiiiiten flicka som heter Nemi, som min katt. Det är väldigt passande. Båda är pyttesmå, squeeekiga och söta. Ja, jag brukar tycka att nyfödda barn är rätt så fula (missförstå mig rätt), men Nemibarnet är söt på riwktight.
Jag längtar tills det att hon blir så stor att storebror och jag kan lura i henne konstiga historier om ost, spöken och tjingotroll.
Angående rubriken till dagens inlägg så skrämde den dåliga filmen skiten ur mig. Usch, hela rummet snurrade när jag skulle sova och allt blev 23. Idag är det den 23:e, aaaaaah!
Gonatt.
korv
Igår var det en man som rappade om korv i radio. Mesa like it.
En sak som jag funderat på ett tag är tarmar. Att se hur tarmen rör sig inuti är otroligt vackert, som en långsam mjuk pussmun.
Vi pratade om det på lunchen idag och jag kom underfund med att jag vill ha en tv som visar en tarm i rörelse. Ni vet, istället för en mysig brasa, resan genom tarmsystemet (minus bajs då).
En sak som jag funderat på ett tag är tarmar. Att se hur tarmen rör sig inuti är otroligt vackert, som en långsam mjuk pussmun.
Vi pratade om det på lunchen idag och jag kom underfund med att jag vill ha en tv som visar en tarm i rörelse. Ni vet, istället för en mysig brasa, resan genom tarmsystemet (minus bajs då).
