inte ens bastarder är alltid glada



Det blir alltid lite deppigt i yellowbastard-land runt nyår. Om det beror på mörkret, att ytterligare ett år försvunnit och jag inte hängt med i utvecklingen över huvud taget, julstressen eller starkt lysrörsljus, det vet jag inte. 
Den här vintern har down-perioden inte slagit till speciellt hårt. Istället har en lindrig, fjärt i rymden yttepytte-version av manodepressivitet vuxit fram. 
För det mesta är jag hyper, hyperglad, hyperhungrig, hyperfokuserad på träning i alla former eller hyperbarnslig. 
Så plötsligt kan allt det där glada och besatta kännas helt jävla onödigt. 
"Fan ditt liv suger", säger en djävul med tupé som slagit sig ner på min axel. 
Det gurglar osäkert i magen och kroppen känns sysslolös och kall. Jag vrider mig otåligt i sängen i väntan på sömnigare tider, biter ner naglarna till roten och får känslan av att vara långt bort från alla andra som pratar och skrattar. 

För några år sedan var jag låg under flera månader, en molande ångest runt solar plexus. På julafton sprängdes den där ångesten som legat och grott så länge ut i hela kroppen. 
Jag fick andnöd och panikattacker i smyg, åt inget på en vecka och läste allt komiskt och lättsamt som gick att få tag på. 
Paniken fanns där hela tiden, jag ville fly från något till något. 
Om kvällarna blundade jag hårt och tvingade mig att sova, på morgnarna kände jag ångest innan ögonen ens hunnit öppna sig. 
Det skulle aldrig gå över.
Men så en dag när mamma och jag satt vid köksbordet och åt fläsklägg så släppte det plötsligt. Det kändes nog lite som när en seglivad finne äntligen ger upp och kletas ut över rödflammig kind. Jag kände några minuters lycka.
Med tiden suddades det svarta ut och snart hade jag glömt bort det helt. 
Ingen fick veta något under hela den period som det pågått. Jag kunde ju ändå inte förklara mig.
Den vecka då jag inte åt något sa jag till familjen att jag var magsjuk, och så var det inte mer med det.

Så jag är nog psykiskt störd någonstans, men det är okej. Vem är normal egentligen?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0